Julförberedelser

Så är det snart första advent igen och man inser att man plötsligt har massor som ska fixas och ordnas med inför julen.

Detta året så har jag bestämt mig för att ta det lugnt.
Julen för mig är att ta det lugnt och att få tid över att umgås med de man tycker om. Allting annat är egentligen helt oviktigt för mig.

För barnens skull så blir det ändå lite pyssel här i stugan.
Jag har en bild framför mig där glada barn och föräldrar bakar, pysslar, klär julgranen och allt vad som hör till. Så himla mysigt och fint.
Är det så här? Nja, inte alltid kanske...

I år har jag redan hunnit med flera julförberedelse moment och är riktigt stolt över mig själv vid vissa tillfällen, mindre stolt vid vissa andra.

Dotter som fyller år nu i början av december ville ha ett pysselkalas tillsammans med en klasskompis förra helgen. Lite orolig kände jag mig, 17 pysselsugna tjejer i 10 års åldern. Som tur var så var klasskompisens mamma väldigt pysslig av sig och hade en massa ideér och saker att pyssla med. Själv kände jag mig väldigt stolt som hjälpte tjejerna med både lim, glitter och annat smått och gott.
Vilket tålamod och vilken pysselglädje!
Gjorde till och med en glaslykta åt mig själv = BRA pysselmamma!

Dottern ville vid ett senare tillfälle göra en dörrkrans. Jag har aldrig någonsin tillverkat en dörrkrans men med tips och material från min mamma så hade vi allting hemma som behövdes. Dottern ville binda fast lite grankvistar. Det gick så där och genast var jag där och tog över. "Detta fixar mamma, du kan göra resten sen".
Sagt och gjort. Själva kransen färdig.
Dottern ville ha rött och guld band runt om. Visst! Jag stod irriterat över henne och påpekade att banden hamnade alldeles för tätt. Suckande så tog hon bort banden och gjorde om allting. Plötsligt utan att jag vet vad som hände så stod jag där med kransen och band om bandet som JAG vill ha det.
Dottern tappar lust och intresse och går in på sitt rum.
Jag satte stolt upp den egen tillverkade kransen på ytterdörren = DÅLIG pysselmamma!

Senaste pyssel utmaningen gick ut på att baka pepparkakor, något som jag i vanliga fall med lättnad lämnar över till min mamma.
Anlände till älsklingen och hans näste vid kvällstid. Snön låg vit utanför och det blev först lite snöbollskrig innan vi gick in och värmde oss framför brasan. Älsklingen fixade kvällsmat och jag spelade hockey turnering med barnen.
Efter maten så blev det pepparkaksbak! Barnen kavlade, tryckte fina hjärtan och andra mindre fina former (som zombies utan huvud...). Jag gräddade pepparkakor i rasande fart, det såg nästan ut som en jul-mys-reklam på tv = BRA PYSSELMAMMA!

Har dessutom hunnit baka lussebullar och adventspynta med dottern så än så länge så känner jag mig som en välförtjänt,tålmodig och mysig pysselmamma!

Byggplaner

Just nu kretsar mycket i mitt liv kring husbygge.

Jag har aldrig tidigare byggt ett hus (ska jag visserligen inte göra nu heller som tur är) och jag har heller aldrig planerat eller ritat ett hus.

Lätt, tänkte jag först och kunde se mitt drömhus framför mig.
Det var inte lika lätt att få ner detta på en ritning. Husets storlek, vad är lagom stort för oss? Badrum? Var ska dom ligga? Förvaring, var ska vi ha det? Var ska fönsterna placeras för att det ska gå och inreda praktiskt där inne men ändå se snyggt ut utifrån. Var ska huvudingången vara? Altan?

En miljon saker som ska planeras...

En ungefär plan över utbyggnaden skickades vidare till en man som gjorde en mer detaljerad ritning. Granska igen, fundera, ändra lite, tillbaka igen, en ny ritning, granska, fundera, ändra...Ja, så håller vi på.

Jag som har en tendens att vilja få allting färdigt direkt tycker periodvis att processen tar lite väl långt tid, samtidigt så vet jag att det är grunden som är det viktigaste (som i allting!). Det är ju ett ganska stort projekt och så kul är det ju inte om jag sitter där i ett nybyggt hus och undrar hur jag egentligen tänkte...

Sen ska vi vänta på bygglov, få ett kostnadsförslag, få låna pengar av banken, förhoppningsvis bygga huset för att slutligen äntligen kunna flytta in (om några år eller så...).

Det kanske inte låter så men jag tycker att det är kul!
Det är inspirerande och spännande att ha ett gemensamt projekt och det är roligt att få vara med från början och kunna påverka hur jag vill ha det.

Denna gången är allting så annorlunda. Jag har som sagt aldrig tidigare gett mig in i något så här stort projekt. Jag har aldrig tidigare planerat för att stanna på ett och samma ställe för resten av mitt liv.
Det kanske inte blir så, vad vet jag, men det är åtminstone min förhoppning.

Jag har flyttat runt alldeles för många gånger. Har alltid känt att "det här blir väl bra för en tid". Efter ett år eller så, så har jag känt mig rastlös och flyttat vidare för att åter igen känna att "det här blir väl bra för en tid".

Jag har nog alltid drömt om att få bo i ett mysigt hus i skogen tillsammans med de jag älskar men jag har nog varit för rädd för att ta det steget. Och jag har nog aldrig tidigare hittat rätt ställe, rätt hus och rätt kille. Inte på en och samma gång åtminstone. Inte förrän nu!

Någonting positivt och stort har hänt i mig och jag känner mig för första gången i mitt liv så lugn, trygg och säker på vad jag vill. Jag får inte panik av tanken på att här vill jag stanna, nu är det färdig flyttat!

Det känns tvärtom väldigt skönt och det finns ingenting jag hellre vill!

KÖ

Ja, så är vi äntligen hemma efter en dag tillsammans med MASSOR av människor på Ullared. Hade halva Sverige tänkt samma sak eller??? Brukar vara svårt att tränga sig fram med sin vagn därinne men i dag var det svårt att tränga sig fram UTAN vagn!

Tillsammans med en otroligt uthållig dotter så trängde vi oss fram i folkmassan, stod i kö för en fika, stod i kö för att få en ledig plats, stod i kö till provrummet, stod i kö för att komma ut ur provrummet, stod i kö för att ta sig från en avdelning till en annan, stod i kö för att komma ut ur affären som man väldigt gärna vill vid det laget..

När jag sen startade bilen så lös oljelampan röd (den enda lampan jag känner till och den är förknippad med fara, så mycket vet jag). Hade tidigare hört att E6 an var avstängd en bit söderut och att det var långa köer på avtagsvägen. Såg framför mig att oljelampan tänkte fortsätta lysa tills bilen stannar och att detta kommer med största sannolikhet ske när jag står mitt i bilkön.
Nej, det tänkte jag inte utsätta varken mig själv eller min gamla fina Volvo för. Sagt och gjort, kollade i kartboken och hittade en annan väg. Det var en rejäl omväg visade det sig...men vi kom hem till sist och vi slapp stå still i ännu en kö. Dessutom så slutade oljelampan att lysa och Volvon rullade troget hemåt.

Ja, så var vi då hemma. Dottern är nöjd med sina kläder och saker och jag känner mig själv också ganska nöjd. Efter denna dag så känner jag att det ska bli ganska skönt att gå tillbaka till jobbet i morron, det är nog ganska skönt att vara där trots allt....

Söndag!
Vaknar ensam i lilla stugan och regnet vräker ner utanför. Jag var säker på att klockan var fem eller så men när jag kollade så var den 08.30. Perfekt! Alldeles lagom tid för mig att gå upp. Mobilen påminde mig om att det nu är vintertid.
Skönt! Då fick jag plötsligt en timme till!

Har sen gått här i min pjamas och myst och så klart lyssnat på ABBA. Underbart! Varför är inte livet så här alltid?!
Pratade sen med dotter och bestämde tid för när hon skulle ta tåget från Malmö. Saknade henne mycket så jag föreslog ett tidigt tåg och det var som tur var okej. Påminde om att klockan är ställd tillbaka en timme så att dottern inte hamnade på fel tåg (som sonen gjorde sist när han ringde från Hässleholm och sa att han nog hade hade hamnat lite fel...). Nej då, alla hade koll på tiden. Absolut! Inte minst jag!
Sagt och gjort, kl 12.13 skulle jag hämta henne på stationen. Uppslukad av ABBAs underbara musik så fick jag plötsligt syn på klockan och fick väldigt bråttom iväg till stationen. Kom precis i tid och jag pustade ut. Men inget tåg kom..väntade lite till..Reflekterade över att det var ovanligt tomt på perrongen. Gick ut för att kolla om det blivit några förseningar. DÅ såg jag! Tågstationens klocka visade på 11.25...Fint! Vad gör jag nu i en timme bara för att någon har av någon anledning bestämt att det plötsligt ska ändras tid...

Körde och tankade och handlade lite innan det åter igen var tid för att möta dottern vid stationen. Gick bättre denna gången!

Så var vi hemma igen och vi hann precis innanför dörren då en kompis till dottern knackade på. Dom försvann in på hennes rum och stängde dörren. Jaha, kul att hon är hemma igen...
Får då ett otippat infall och börjar städa i uterummet. Slänger en massa skräp och får oväntat fint och i ordning. Med ABBA högt ur högtalarna så går röjningen som en dans och allt är bara härligt kul (konstigt nog...)!

Blev sen väldigt sugen på våfflor! Körde iväg till närmsta lilla matbutik och fick tag på våffelmix, grädde och sylt. Så gott! Kom hem igen och hittade så klart inget våffeljärn. Inget hos grannen heller...Jaha..så var det med dom våfflorna..(vet hur det blir, nu kommer jag att glömma bort att jag har våfflor i skåpet tills jag en dag plötsligt blir sugen på det igen och ser att utgångsdatumet var för något år sedan)...

Ja,ja..ska fixa tacos till kvällsmat iallafall, det är jag också sugen på. Alltid! Sen ska jag tända en brasa och bara mysa. Jag ska skicka hem kompisen så att jag äntligen får dottern för mig själv.

I morron har jag tagit ledigt och ska åka till Ullared. Blandade känslor det där men det är iallafall kul när man kommer hem igen och inser att man fått mycket för pengarna. Då är det värt alla jobbiga kärringar och andra hysteriska människor som trängs där (att jag skulle vara en av dom är helt uteslutet!)..
Men det är i morron det, nu är jag fortfarande i min ta-hand-om-mig-själv-helg och här skulle jag vilja stanna LÄNGE!

Min ta-hand-om-mig-själv-helg

Efter en tids stress och orimliga krav på mig själv så är det jag som bestämt mig för att varva ner och ta hand om mig själv!

Helg!

Härligt! Bjuden på tjejfest och sen ut på stan och festa vidare. Kul!
I vanliga fall...just denna helgen så har jag bestämt mig för att vara helt ensam och njuta av det! (Är verkligen sällsynt i mitt liv, att jag är ensam en hel helg. Jag gillar inte direkt att vara ensam heller, men just denna helgen har jag som sagt bara avsatt för mig, helt ensam!)

Vad gör man då, när man är helt ensam i en liten stuga i skogen bortom allt liv och civilisation..
Min morgon började med att jag vaknade till vid 05.30 då jag fick lite pussar av min älskling som skulle åka i väg. Jag somnade om, sov länge (för att vara mig iallafall) och körde sen hem till min lilla stuga.
Jag satte på kaffe (finns det något mer underbart än doften och smaken av nybryggt kaffe på morgonen? Nej!). Satt här och njöt av en god och lång frukost!

Efter frukosten så städade jag (jag vet, det låter trist men det var det inte alls!). Ute sken solen, trädens löv skiftade i gult och rött och luften var härligt klar, så som den bara kan vara en fin höstdag.

Kändes underbart att kunna öppna dörrarna, hänga ut mattor och annat. Min stuga kändes så ren och fin (ännu finare!) efter mitt städryck!
Efter det så fortsatte jag fixa lite ute i trädgården. Krattade ihop lite löv, tog in lite ved, tog undan utemöblerna.

Nöjd och belåten över min insats så gick jag in och gjorde lite lunch (kom på att jag inte hade något hemma så det blev havregrynsgröt...gillar egentligen inte alls havregrynsgröt, men efter jag hade fått i mig det så kände jag mig så där himla sund som jag är ute efter just denna helg..).

Efter det så provande jag massageapparaten "King" och det var en efterlängtad upplevelse! Ni som tänker på en speciell massageapparat tycker kanske att det är lite så där när jag berättar att jag har lånat den från jobbet (man kan boka den en tid sen är det andra som vill ha den...) men det här är en underbar nack och rygg massageplatta som knådar och trycker precis där man vill. Till detta njöt jag av Peter Jöbacks fina gamla sönderspelade julskiva (tröttnar aldrig på den, oavsett årstid!).

Efter det så satte jag mig vid datorn en stund, skulle koppla in en skrivare. Lätt, tänkte jag men det var det ju såklart inte...Tur jag fick experthjälp, som kom precis lägligt. Han kom för att lämna ABBAs samlingsskiva som jag önskat mig sedan jag sett filmen "Mamma Mia" två gånger. Blev så glad!

Har sedan dess spelat ABBA så att hela lilla stugan har skakat och känt mig så glad!

Nu sitter jag här, har tänt ljus överallt (ÄLSKAR levande ljus, kan aldrig bli för mycket! Så romantiskt, mysigt och avkopplande!!!), tar ett glas vin och faktiskt bara njuter!

Tycker själv att jag har lyckats bra idag! Nu ska jag börja läsa en bok som jag tänkt på länge men som jag inte hunnit/orkat börja på ännu. Nu är perfekt tillfälle!
ABBA ska jag fortsätta spela hela kvällen!

Lite tänker jag på hur dom har det på festen, att jag saknar mina barn en smula och att jag gärna haft min älskling här att krama lite. Men, men...min ensamma ta-hand-om-mig-själv-helg har ändå börjat bra och i morgon ska jag fortsätta njuta (och ännu bättre blir det när mina älsklingar kommer hem igen!).

Jobb..jo, det är ju så klart en viktig bit i ens liv men finns det ett jobb som är intressant, stimulerande, utvecklande, bra lön SAMTIDIGT som det inte tar all tid, ork och energi från en? DET jobbet skulle jag vilja ha!
Helst skulle jag vilja vara ekonomiskt oberoende och göra lite av det jag vill göra, i lagom takt. Jag har alltid arbetet med människor och varit anställd av kommunen, vilket inte är direkt ekonomiskt lönande..
Men jag har värdesatt andra fördelar med mitt jobb. Mycket fritid har alltid varit min prioritering nr 1.
Jag har plötsligt insett att min fritid är borta. Mitt engagemang och glädje att vara med mina barn är borta. Min kreativitet, energi och ork är borta. Jag jobbar och sen trillar jag hem i soffan där jag blir tills jag går och lägger mig i sängen. Totalt slut. Jag tycker att jag har ett intressant jobb men nu har jag nått en gräns där jag inser att jag måste göra något åt min situation.

I torsdags satt vi i ett möte där vi fick information av två chefer om ett nytt uppdrag. Jag har alltid haft svårt för möten och det för att jag aldrig riktigt orkar lyssna färdigt eller sitta stilla så länge. Men detta mötet var värre än alla andra, jag hörde verkligen ingenting! Jag vet inte hur länge vi satt där och när jag gick därifrån så visste jag inte vad dom hade pratat om. Så hemskt! Mitt huvud kändes bara så överfullt så att jag bara inte kunde ta in mer.

Helt slut! Orkar inte mer! Vill inte mer!
Jag gick hem, kände att jag inte hade något mer kvar att ge. Stannade hemma i dag och är SÅ trött. Jag har bara vilat, vilat och vilat. Inte förrän nu på kvällen så har jag orkat upp. Inte förrän nu känns det som om att mitt huvud blivit lite tömt på tankar så att där börjar bli plats för annat igen. Inte förrän nu orkade jag titta på vad barnen haft i läxa under veckan eller frågat dom hur dom mår.

Det är patetiskt egentligen att man sliter för att ge andra familjer lite ordning i vardagen när det är fullkomligt kaos i sin egen. Och detta bara för att jag inte orkar.

Nej, jag måste ta tag i min situation och förändra den om jag ska orka. Orka vara den föräldern jag vill vara, orka ta hand om mig själv, orka leva livet helt enkelt. Det är ju det som pågår här och nu och skulle mitt liv vara slut i morron så vill jag inte minnas att "vad gjorde du med ditt liv"? Jo, jobbade...Nej, nu får det vara nog! Vet visserligen inte riktigt vad jag ska göra istället men ingenting är viktigare än mig själv och mitt välmående.

Jag tror på att allting löser sig, det har det alltid gjort för mig. På ett eller annat sätt. Det gör det nog nu också.

Min kärlekshyllning!!

Jag hoppas att ni som betyder extra mycket för mig, som förgyller mitt liv och min tillvaro vet om det. Jag försöker säga, skriva och visa det ofta. Jag tror inte att det någonsin kan bli för mycket kärlek, så därför kommer här nu min kärlekshyllning till er!

Den kärleken jag känner för mina barn är oändlig och så stor att det inte går att mäta med något annat. Hela deras påbörjade resa har vi fått uppleva tillsammans. Från det första leendet till en trött och irriterad tonåring. Och mycket, mycket mer ser jag fram emot. Många kramar och mycket skratt.
Det är ni, mina underbara barn som har gett mig kraft att orka kämpa vidare många gånger då jag egentligen bara har velat ge upp. Det är ni som har gett mitt liv en mening och fyllt det med så mycket kärlek!

Jag har vänner som jag känner väldigt mycket kärlek för. Jag känner många, har en del kompisar, några få vänner. Du som är en av mina riktiga vänner har något speciellt som jag värdesätter otroligt mycket. Du är omtänksam! Du är pålitlig! Du lyssnar! Du försöker förstå! Du är uppriktig! Du är klok! Du är smart! Du är vacker! Du inspirerar mig! Du ger mig hopp! Du gör mig glad! Du lyser upp min tillvaro lika starkt som tusentals glittrande stjärnor!

Och så till dig min älskling! Det är egentligen ganska otroligt att man kan träffa någon som man tycker om på så många olika sätt och som man kan känna så mycket för att man vet att det är med just honom/henne man vill dela sitt liv.
Det är ingen annan än just dig som jag vill somna bredvid på kvällen. Det finns ingen jag hellre vaknar bredvid på morgonen. Det är dina kramar jag behöver. Det är din närhet som jag längtar efter. Det är ditt tålamod, ditt lugn och din trygghet som får mig att slappna av. Du har fått mig att våga tro, hoppas och älska. Du har fått mig att känna att jag kan vara precis den jag är och jag är bra ändå.

Hoppas att ni alla förstår hur mycket ni betyder för mig!
Hurra för kärleken!

Tro

Nu blev allting bara så fel igen.
Vet inte varför eller hur det hände det bara blev så.

Jag vet inte om du någonsin kommer att förstå och kanske spelar det ingen roll. Antagligen kan ingen som inte mått så själv föreställa sig hur det är när paniken fullkomligt väller över en.
För mig är det som om det plötsligt blir totalt svart, mörker. Solen försvinner, glädjen försvinner, livet försvinner.

Jag vill bara bort, bort, bort. Var någonstans det kvittar, bara jag kommer bort. Jag står inte ut i det mörka kaos jag befinner mig i. Även om jag vet att det kommer att gå över, jag kommer att må bra igen, bara jag står ut en stund till så vet jag inte om jag gör det.
Jag litar inte på mig själv, jag är livrädd faktiskt.

I mitt huvud finns bara en massa destruktiva tankar som inte vill försvinna. Som om någon annan tagit över makten över mig. Det känns ibland som om att jag själv står utanför och försöker säga åt mig att ta det lugnt, att allting kommer att bli bra. Ibland lyssnar jag, ibland inte.

Jag får ännu mer panik om du vill vara nära mig. Men det är det som är det enda jag vet som egentligen hjälper. Det som jag längtar efter och behöver mest av allt.
Även om det inte verkar så.
Gå inte även om jag ber dig gå.

Det är som om det är en kamp i mitt huvud, dina ord mot mina, kärlek mot ondska,liv mot död.

Jag behöver få veta att du bryr dig om mig, att jag är viktig för dig, att du älskar mig. Jag behöver känna dig nära mig, få veta att du finns kvar och att du inte tänker lämna mig.
Kan du få mig att tro på det så har det goda segrat för en stund och jag kan äntligen andas ut.

Förhoppningsvis blir det bättre när min medicin har börjat verka. Jag längtar och har längtat i hela mitt liv efter den dagen. Dagen då jag kan känna mig lugn, fridfull, lycklig och harmonisk. Ibland ger jag upp, tror aldrig någonsin att den dagen kommer. Ibland känner jag hopp om att det faktiskt kommer att bli så en dag och den dagen vill jag uppleva.

Min dröm är att få leva tillsammans med de jag älskar, i ett hem fyllt av trygghet och kärlek. Att kunna uppskatta stunden, livet och bara njuta. Att våga tro på att det kan bli så för mig också.
Nu och i framtiden.

Till dig!

Orden snurrar i huvudet på mig...Bipolär sjukdom...har jag??? Nej, så kan det ju inte vara. Eller???
En aning förvirrad och omtumlad men plötsligt ser jag allting så klart. Alla bitar i mitt pussel faller plötsligt på plats och jag kan för första gången i mitt liv förstå varför. Allting har hänt av en anledning som jag inte, hur mycket jag än har velat, har kunnat styra över.
Nu vet jag med stor lättnad att det finns hjälp att få! Jag kan äntligen släppas ut ur min mörka fängelsehåla och bli fri, lycklig och lugn!

Jag tänker mycket på alla er som levt eller lever nära mig. Som har älskat mig när jag har varit onåbar, uppåt och intensiv som en orkan. Som har älskat mig när jag har varit frånvarande och helt utan livskraft. Som har älskat mig när jag har varit liten, rädd och osäker.
Jag har aldrig tidigare kunnat se min del i varför mitt liv har sett ut som det gjort. Men jag vet nu att mitt mående har påverkat alla mina relationer. Mycket mer än jag har förstått.

Så.. till dig, som har kämpat, tvivlat, undrat, älskat.

Jag har upplevt den mest intensiva och starka kärlek men också den mest mörka, destruktiva. Antingen eller, svart eller vitt, himmel eller helvete.
Precis som jag.

När jag har mått "bra" så har det många gånger gjort dig osäker. Jag vet att du har tyckt att jag har varit frånvarande och känslokall. Jag vet att du har tvivlat, på mig, på oss. Jag vet att du har undrat om jag kanske inte bryr mig längre, att jag inte känner någonting längre, att du är oviktig för mig.
Jag förstår att du upplever det så, för det är så - just då. Men inte på riktigt, inte inom mig. Då vill och känner jag nånting helt annat.
Då vill jag att du ska veta hur mycket du betyder, att du är livsviktig för mig. Att jag känner och älskar och jag älskar mycket. Att jag längtar efter närhet, trygghet, lugn och stabilitet. Jag vill det, men kan inte. Inte just då.
Men inom mig så vet jag att det är så. Och jag vill att du också ska veta det.

Jag har tusen projekt på gång, vill allting, väldigt mycket, så fort som möjligt. Jag är väldigt rastlös, rotlös, tröttnar snabbt och drar i gång andra roligare projekt. Hela jag nästan bubblar över av glädje och av energi.Ibland så önskar jag att jag kunde stänga av mig för en stund så att jag åtminstone hann andas.
Jag blir lätt irriterad över att du inte förstår eller har samma energi som jag.
Jag känner mig väldigt social, vill träffa folk, bjuda på middagar, planera fester, resa jorden runt...

Jag vill hela tiden ha mer av allting och jag jagar någonting långt bort, som jag aldrig vet vad det är och som jag aldrig kommer åt.
Jag vill hela tiden vara någon annan, någon annanstans. Långt, långt bort.

Så plötsligt - som en blixt från en klarblå himmel, helt utan förvarning så händer det igen. Jag känner mig helt slut. Har absolut inga krafter kvar. Död. Finns inte, vill inte, orkar inte. Helt död.
Jag vet att du undrar vad du har gjort för fel. Jag vet att du känner dig osäker, maktlös och förtvivlad. Och jag vet att du åter igen tvivlar på oss och på mig.
Vad vill jag och vad känner jag? Just då - ingenting.
Absolut ingenting. Bara mörker. Är helt tom.
Hade världen gått under så hade den gärna fått göra det. Jag hade inte orkat bry mig. Ingenting spelar längre någon roll. Jag vill absolut inte träffa människor. Orkar inte ens svara i telefon. Alla projekt som jag alldeles nyss påbörjat med så mycket entusiasm förfaller med mig.
Vill ingenting, orkar ingenting. Är bara så trött och jag tänker mest på att jag bara vill dö.

Inom mig vill jag leva, jag vill resa mig upp och krama dig. Jag vill ha närhet, förståelse och kärlek. Även om jag inte kan be om det just då, så är det de enda jag egentligen vill. Inom mig.

Så kommer då en "normal" period, då allting flyter på och tycks fungera som hos de flesta andra. Men inom mig är det jobbigt. Kaos. Alla frånvarande känslor kommer plötsligt över mig som från det värsta skyfall. Jag kan inte ta skydd och jag fullkomligt överöses av skuld, skam, besvikelse, ilska, hat, frustration, kärlek, glädje, omtänksamhet. Allt på samma gång i en enda röra.
Jag vet inte alltid hur jag ska hantera allting. Det blir bara för mycket. Jag vill bara bort, bort, bort.

Vad är det för fel på mig? Vem är jag egentligen?
Orkar du stå ut med mig när jag inte ens gör det själv?
Du försvinner säkert snart.

Jag behöver få veta att du finns här, att du bryr dig och att du inte tänker lämna mig. Vet jag det så överlever jag.

Jag vill att du ska veta hur mycket jag kämpar. Varje dag är en kamp. För att kunna vara den jag vill vara. Den som jag vet är jag, innerst inne.

Jag vill att du ska veta att inom mig så ger jag inte upp. Jag vet att det kommer att bli bra en dag och den dagen vill jag inte missa!

Fest!

Så var det fest igen, vilket är en kul tillställning tillsammans med kända och okända, glada och väldigt glada vänner!

Det mesta som händer i takt med att promillehalten stiger hade förhoppningsvis INTE inträffat i nyktert tillstånd. Tack och lov!

Ibland när jag vaknar morgonen efter med lite lätt illamående,tungt huvud och med en dos välförtjänt ångest över saker jag kanske sagt och gjort så tänker jag att tänk om någon hade videofilmat mig föregående kväll o natt... Hemska tanke!

Tänk att se sig själv sakta förvandlas...Först kommer man till festen, lugn o fin. Blir serverad en drink före maten som man smuttar på, samtalar i en lagom ljudnivå med övriga gäster. "Vad trevligt att träffas, vad gör ni på er semester, hur är det med barnen"...osv. Alla tycker det är trevligt att träffas (trevligt är just ordet i denna första fas), det är ju dessutom sommar och semester och grillen går för fullt. En drink till kanske före maten, ja tack - det var gott (för i detta läget smakar jag faktiskt vad jag dricker eller rättare sagt smuttar på!
Lite vin till maten, ja tack - smakar alltid gott med ett glas kallt rosevin till grillat. Det hör ju liksom sommaren till...Efter lite mat och några glas vin till brukar en lite mer lättsam fas inträda...Alla är glada och verkar vara rörande överens om att det är jäkligt kul att träffas (trevligt är nu utbytt mot jäkligt kul).
"Kommer ni i håg när....?" Alla minns knäppa saker som har inträffat under tidigare fester och tillställningar. Så kul, det är det verkligen! (allt som man har försökt förtränga sen förra festen är plötsligt ett riktigt höjdarminne..)

Maten avdukad, fram med lite drinkar och tilltugg.
Nu börjar den mer djupa, analyserande fasen. Plötsligt är det väldigt spännande att höra om vad andra har eller inte har för sig (när bryr jag mig annars om grannens sexliv????).
Vid detta laget slinker både gin o tonic blandat med en halvljummen öl och lite kaffe glatt ner. Alla är glada och jäklar vad kul och trevligt vi har det!

Så - på väg in till stan med taxi. Vi sjunger och är glada, ljudnivån i ett helt annat läge än för några timmar sedan...
Sitter sen där på en halvsjaskig bar, dricker ja, vad vet jag - något iallafall! Efter denna fas vill jag ABSOLUT INTE se mig själv fångad på film längre (även om jag i just det tillståndet tycker att jag är otroligt charmig, snygg och rolig...). Plötsligt tar det tvärt stopp, nu vill jag hem - NU! Taxin hämtar men om 50 minuter...50 MINUTER?! Det är ju bara inte klokt! Jag vill hem och det just NU! Då kan jag ju lika bra gå hem! Älsklingen säger att det gör vi inte, det är för långt hem och det regnar dessutom ute...

Så infaller fas långt ner på listan...Okej, säger jag bestämt - då går jag själv då! Hej då - ses kanske igen, om du har tur!
Så går jag med bestämda steg hemåt i natten. Att det verkligen är orimligt långt att gå, regn, åskmuller och högklackat det finns inte med i min beslutsamma lilla bedövade hjärna - jag ska hem!
Älsklingen kommer trots allt efter mig och efter några tappra försök att få mig på andra tankar så är vi ovänner, skriker konstiga saker till varandra och det slutar med att vi går på var ett håll, på väg - ja ingen vet nog vart...
Efter ett tag, när jag känner mig lite frusen, ensam och till o med lite mörkrädd där jag spatserar runt mitt i natten, lite väl ont i mina fötter så ringer jag älsklingen och säger "okej, jag går väl med på att ta taxi hem".. men irriterad är jag allt fortfarande...detta fortsatte i taxin hem, även när vi kommit hem.. När jag vaknar några timmar senare så förstår jag inte, verkligen inte varför jag varit så irriterad kvällen innan. Var kom alla konstiga (=idiotiska, totalt onödiga) ord ifrån???Inte från mig iallafall...vill jag minnas (inte!)...Sagt och gjort, vänner igen! Allt bra!
Ingen mer alkohol, eller hur?! Nix, inte för mig inte! NU jäklar ska det bli jag som ska börja motionera, äta sunt och bara tar hand om mig själv på bästa sätt - absolut!

Så ringer kompisen som jag inte träffat på så länge, säger att hon har flyttat och ska ha inflyttningsfest. "Du måste bara komma!"
Ingen tvekan här inte. Så kul, här ska det festas!!!!!

Sommarminne!

Äntligen semester! Något man längtar efter hela året och nu är den äntligen här, sommaren! Och ledigheten!

Min semester har börjat så bra! Första kvällen begav jag mig tillsammans med några kompisar till Sofiero för att kolla på Winnerbäck! Mysigt och fantastiskt som vanligt!

Morgonen därpå begav sig familjen och jag iväg till Dalsland, närmare bestämt till Salesten. Några hus på ett berg vid en liten sjö mitt emot stora metropolen på andra sidan sjön - Håverrud.

Stugan som jag tillbringat nästan alla mina somrar i är såld sedan några år tillbaka så denna gången bodde vi hos grannarna. Men vår stuga stod kvar, om målad och renoverad annars var allting sig likt. Vår lilla stuga, som min farfar byggde en gång åt sig och min farmor. Alla minnen jag har därifrån, alla roliga upplevelser, många vänner, mycket vattenaktiviteter och en oändlig kärlek! En aning nostalgisk blev jag allt men på ett positivt sätt. Jag har många gånger längtat dit, efter lugnet i mig jag minns att jag kände när jag i timtal kunde ligga på bryggan och titta ner i det spegelglasklara vattnet, där himmel, berg och vatten blev ett i ett stort konstverk. Jag har längtat efter det lugnet och jag trodde att jag bara kunde hitta det där på just den bryggan.

När jag satt ute på altanen, morgonen då detta foto är taget så kände jag mig så glad och lättad. Som om att jag äntligen kunde släppa taget. Jag kommer alltid att älska detta ställe som har betytt så mycket för mig men jag inser att allting har sin gång. Jag behöver inte längre just den bryggan för att vara nöjd med livet, lugnet bor i mig oavsett var jag är. Det är dags att gå vidare!

Min vän demonen

Det är helt sjukt vilken makt tankarna har. Jag vill och tränar på att en tanke är just bara en tanke och är det en osund tanke så låt den bara passera. Varför är det så svårt???
I mig bor en mörk demon som ibland är väldigt övertygande..Jag vill nonchalera honom och låta bli att lyssna men ibland har han all makt. Han får mig att göra det jag egentligen vill minst av allt. Han säger åt mig att jag ska gå, lämna det som betyder mest, det som jag egentligen längtar efter, behöver och vill.

Jag vet att han har fel, jag vill inte lyssna men jag gör det ändå.

En av mina absoluta favoriter är Lars Winnerbäck! Det kvittar på vilket humör jag är på så är det alltid någon av alla hans fantastiska texter som passar in på mig! Tänk att det finns någon som kan sätta ord och text på något som stämmer så bra in på hur jag känner det!
I gårkväll när jävla demonen hade beslutat sig för att förstöra allt som egentligen betyder mest för mig så hamnade jag till sist hemma hos min arbetskollega. Där satt jag på hennes balkong, hatade livet och lyssnade på Winnerbäck.
I hans låt "fria vägar ut" stämmer varje ord in på hur jag upplever livet ibland, inte minst igår. Jag har lyssnat på den igen och igen och för alla er som inte har lyssnat på den så går den så här:

"Jag har nog lärt mig att gå hem. På alla sätt, från alla ställen. Ensam bortåt vägen.
Jag har en trogen gammal vän, som väntar mig om kvällen. Som ställer upp i alla lägen.
Som en apa på min rygg, som ett spöke i min hjärna, som jag aldrig riktigt kommer undan.
Du har så underbara ord. Du kan le så att jag smälter. Du kan ge så att jag tar åt mig.
Jag skulle gärna ha ditt mod. Jag skulle gärna ha din kärlek, men jag vänder här, förlåt mig.
Och om du saknar mig ibland, kan du släcka alla lampor, för jag finns nånstans i mörkret.
Men nu ringer telefonen. Det är dags för mig att gå. Det är nån som vill att jag ska komma hem. Det är min gamla vän demonen, i sin tysta mörka vrå. Hej då, vi kanske ses nån gång igen.
Du kan väl ringa mig ibland. Jag pratar gärna sönder alla torra, gråa nätter. Jag är så rädd att komma fram nån annanstans, jag samlar på tur och retur biljetter.
Jag vill ha fria vägar ut. Jag vill ha kakan som jag äter, kvar på bordet hela långa livet. Jag vet att jag har fel. Jag vet att du har sett hur jag går ensam genom livet. Jag vet det är ett spel. Jag vet att du har kämpat för nåt som jag tagit för givet. Men nu ringer telefonen. Det är dags för mig att gå. Det är nån som vill att jag ska komma hem. Det är min gamla vän demonen, i sin tysta, mörka vrå. Hej då, vi kanske ses nån gång ibland. Om du saknar mig ibland, kan du stirra upp mot stjärnorna så har vi nåt gemensamt. Nu ringer telefonen...."

Min Malmö- dag

I går var familjen och jag i Malmö. Har egentligen inte så mycket upplevelser tidigare från Malmö, mest lite fördommar om både det ena och andra. Sedan barnens pappa flyttat dit så har sonen älskat att vara i Malmö och vid varje tillfälle han får tar han tåget dit. Anledningen är - skateparken! Han fullkomligt älskar sin skateboard och åker precis överallt. Lite orolig har jag varit när jag vet att han är mitt i Malmö city helt själv (med pappa boende runt knuten visserligen)och åker skateboard i en park med en massa andra som han inte känner.

Sagt och gjort, efter lite felkörningar var vi framme. A:s nya lägenhet ligger i en liten gränd, där huset är gamla men välbevarade. Fönster som stod öppna, musik som spelades, blommor som hängde ner från balkongerna, kullersten på den smala gatan. Redan där kändes det som att jag inte bara var ca en timme hemifrån utan helt någon annanstans och jag gillade det! Efter inspektion i lägenheten gav vi oss iväg ut på stan. Sonen med kompis försvann till skateparken. Vi gick och mötte upp L och L som kom med tåget. Vi tog en fika och jag riktigt njöt utav alla människor som passerade. Alla unika med sin egen speciella stil. Underbart!

Vi gick vidare över lilla torg. Uteserveringarna var fulla av människor som satt och njöt av lördagseftermiddagen med ett kallt glas öl eller något annat gott. Vidare genom stan strosade vi och insvepte atmosfären av alla spännande dofter från mat som lagades över öppna spisar, från kryddor och annat gott, från färger på alla möjliga grönsaker, frukt och blommor som trängdes utmed gatorna. Efter lite shopping på stan gick en trött men nöjd dotter och jag tillbaka till lägenheten och vilade en stund. Sedan begav vi oss till skateparken för att kolla in sonen och vad jag blev imponerad! Inte minst utav min fantastiska son som åkte på sin bräda som om att han aldrig hade gjort något annat men även av hela stället. Ungdomar som var samlade för en gemensam sak, i olika åldrar, med olika nationaliteter, med olika stilar. Dom var där alla och älsklings sonen småpratade med var och varannan där. Stämningen verkade vara väldigt avslappnad och ödmjuk, där alla verkade ta väldigt bra hänsyn till varandra. Jag blev så glad och så stolt! Vad fina dom är, alla ungdomar som verkligen är så fantastiska om dom bara har något att göra, en vettig och inspirerande sysselsättning. Något gemensamt som går före alla gamla fördomar. Det är fint! Sonen hade kört i många timmar, han var helt genomsvettig och hade ont lite här och var efter några vurpor men så glad. Både han och kompisen strålade i kapp och när de till sist tog brädorna under armen för att följa med hem igen log de bara och konstaterade att dom snart är här igen.

Jag är glad över min Malmö-dag! Jag ser Malmö med andra ögon efter i går och jag gillar det absolut!

Glad över att du är du!

Har nu varit ute på promenad med hunden och som vanligt snurrade en massa tankar runt i mitt huvud. Jag tänkte på det skumma "vi-syndromet" som drabbar många par...Det är verkligen något konstigt som händer med vissa...Vart blev"Stina" plötsligt av när hon träffade "Kalle"? Plötsligt är Stina inte jag längre utan vi. Vi tycker, vi vill, vi ska, vi tänker, vi gör,vi känner...hm..Och på något ännu mer konstigt sätt verkar vi nöjda när detta fenomen inträder. Gärna berättar Stina om vi för alla som vill och inte vill höra. Vill Stina plötsligt inte vara Stina längre utan mer ihoprörd i en oidentifierad klump(=vi) så blir jag mest bara ledsen för hennes skull. Detta är ju tyvärr inget som endast drabbar (en del) par utan det händer överallt hela tiden. I familjer, vänskapsförhållanden, grupper av olika slag, i samhället osv.
Jag vill ha människor runt mig som lyssnar på mig, respekterar mig, som tycker om mig för just den jag är. Jag vill leva i en värld där faktiskt min åsikt räknas, lika mycket som din. Där just din åsikt är viktig, där just du är speciell och betyder något. Där Kalle älskar Stina för att hon är just Stina! Avslutningsvis vill jag bara säga att all heder och respekt till alla mina fantastiska vänner, underbara bästa syster och till min favoritkille! Ni är fantastiska! Ni är alla så olika mig och varandra men ni är var och en speciella! Jag är så glad över att just DU är DU och jag hoppas att just DU vet hur mycket DU betyder!!!!!!

Ballonger

Go morron!
Någon mer än jag som vaknar TIDIGT och bara vill upp direkt för det finns så mycket man vill göra???
Mitt humör och mående har så länge jag kan minnas pendlat upp och ner som i den värsta och mest spännande bergodalbana. Jag gillar det inte alltid, dalarna är inte alltid kul även om jag tror det kommer något gott ur dom också. Om inte annat så finns det ju ingen bergodalbana som bara har nedför backar och det är när det går uppför igen som allting känns så där underbart härligt!
När man är uppe på den högsta punkten, när man ser hur långt som helst om man tittar sig omkring, när det kittlar i magen och man känner sig så lätt, bekymmersfri och glad!
I min bergodalbana brukar jag stanna kvar uppe på toppen ibland ganska länge.
Det är underbart, jag trivs där!
När jag befinner mig där uppe så är livet ganska intensivt.
Jag vill så mycket - hela tiden! Jag har miljoner av tankar och ideer som jag vill förverkliga NU GENAST! Ordet "vänta" och "ta det lugnt" är väldigt långt borta i min värld just då. Jag somnar sent på kvällarna och jag vaknar tidigt på morgnarna.

Som i dag, klockan var 05.00 och jag vaknade med huvudet fullt av intressanta och spännande tankar.
Som en massa färgglada ballonger som bara flyger omkring och som jag måste upp och fånga in innan dom spricker eller försvinner.

Skulle helst vilja gå upp och börja renovera hela min lilla stuga (men av hänsyn till sovande barn lät jag bli).
Dagen brukar fortsätta i samma tempo, full fart på jobbet hela dagen sen är det det vanliga med middag, barnens aktiviteter, promenader med hunden och så där...SEN vill jag starta med något av alla mina projekt. Det tråkiga med allt detta är att jag hinner tröttna innan jag ens har hunnit halvvägs. Jag har inte tid att göra färdigt (tar för långt tid som vanligt) för det dyker ju hela tiden upp en massa andra, mer roliga saker som jag vill påbörja.
Så är jag där uppe på min bergodalbanetopp och ovanför mig seglar massor av ballonger i färgglada färger. Ballongerna stiger och jag vill hela tiden följa efter, högre och högre...Ibland önskar jag att min bergodalbana hade lite mindre branta backar och lite längre och fler mitt i mellan partier, då allting varken är svart eller vitt utan mer bara är.
Men samtidigt så vet jag att om jag inte åker med i min bergodalbana så kommer jag aldrig upp till alla färgglada ballonger som finns där högt uppe, och dit vill jag!

Dagen är din!

Det här ska bli spännande!!!!Jag har så mycket som snurrar i huvudet om kvällarna och nu äntligen kom jag på ett sätt att få lite ordning i kaoset!
I dag har jag reflekterat om livet och döden, det brukar jag visserligen göra men då handlar det mest om livet...Om hur mycket det finns som jag är tacksam över, hur många personer runt mig som betyder så mycket, som jag blir glad och lycklig över att ha i min närhet. Jag känner mig ofta så lycklig över att jag kan känna så mycket kärlek. Kärlek till allt möjligt, framförallt till livet!
I dag på jobbet var jag med om en insident som fick mig att återigen tänka på hur världefull just i dag är. Jag har hört det många gånger men jag tycker om att höra det igen, för det är så sant. "Gårdagen kan du inte göra någonting åt mer än att lära dig av erfarnheterna, morgondagen vet ingen någonting om men dagen i dag - den är din!" Det är verkligen så sant, så sant! I dag kan jag leva, ha tid att lyssna på mina barn, lära mig något nytt, kramas, säga till någon hur mycket den personen betyder för mig. I dag kan jag känna lukten av sommarregn, jag kan njuta av den gröna underbara skogen som bäddar in min lilla stuga, jag kan uppskatta och känna glädje och trygghet i mitt hem, jag kan skratta, känna, smaka, älska. Jag kan det just nu, för jag finns här just nu, i denna stunden och jag gör det jag vill göra just nu. Stunden är bara min och jag kan göra vad jag vill med den! DET är underbart!