Tro

Nu blev allting bara så fel igen.
Vet inte varför eller hur det hände det bara blev så.

Jag vet inte om du någonsin kommer att förstå och kanske spelar det ingen roll. Antagligen kan ingen som inte mått så själv föreställa sig hur det är när paniken fullkomligt väller över en.
För mig är det som om det plötsligt blir totalt svart, mörker. Solen försvinner, glädjen försvinner, livet försvinner.

Jag vill bara bort, bort, bort. Var någonstans det kvittar, bara jag kommer bort. Jag står inte ut i det mörka kaos jag befinner mig i. Även om jag vet att det kommer att gå över, jag kommer att må bra igen, bara jag står ut en stund till så vet jag inte om jag gör det.
Jag litar inte på mig själv, jag är livrädd faktiskt.

I mitt huvud finns bara en massa destruktiva tankar som inte vill försvinna. Som om någon annan tagit över makten över mig. Det känns ibland som om att jag själv står utanför och försöker säga åt mig att ta det lugnt, att allting kommer att bli bra. Ibland lyssnar jag, ibland inte.

Jag får ännu mer panik om du vill vara nära mig. Men det är det som är det enda jag vet som egentligen hjälper. Det som jag längtar efter och behöver mest av allt.
Även om det inte verkar så.
Gå inte även om jag ber dig gå.

Det är som om det är en kamp i mitt huvud, dina ord mot mina, kärlek mot ondska,liv mot död.

Jag behöver få veta att du bryr dig om mig, att jag är viktig för dig, att du älskar mig. Jag behöver känna dig nära mig, få veta att du finns kvar och att du inte tänker lämna mig.
Kan du få mig att tro på det så har det goda segrat för en stund och jag kan äntligen andas ut.

Förhoppningsvis blir det bättre när min medicin har börjat verka. Jag längtar och har längtat i hela mitt liv efter den dagen. Dagen då jag kan känna mig lugn, fridfull, lycklig och harmonisk. Ibland ger jag upp, tror aldrig någonsin att den dagen kommer. Ibland känner jag hopp om att det faktiskt kommer att bli så en dag och den dagen vill jag uppleva.

Min dröm är att få leva tillsammans med de jag älskar, i ett hem fyllt av trygghet och kärlek. Att kunna uppskatta stunden, livet och bara njuta. Att våga tro på att det kan bli så för mig också.
Nu och i framtiden.

Till dig!

Orden snurrar i huvudet på mig...Bipolär sjukdom...har jag??? Nej, så kan det ju inte vara. Eller???
En aning förvirrad och omtumlad men plötsligt ser jag allting så klart. Alla bitar i mitt pussel faller plötsligt på plats och jag kan för första gången i mitt liv förstå varför. Allting har hänt av en anledning som jag inte, hur mycket jag än har velat, har kunnat styra över.
Nu vet jag med stor lättnad att det finns hjälp att få! Jag kan äntligen släppas ut ur min mörka fängelsehåla och bli fri, lycklig och lugn!

Jag tänker mycket på alla er som levt eller lever nära mig. Som har älskat mig när jag har varit onåbar, uppåt och intensiv som en orkan. Som har älskat mig när jag har varit frånvarande och helt utan livskraft. Som har älskat mig när jag har varit liten, rädd och osäker.
Jag har aldrig tidigare kunnat se min del i varför mitt liv har sett ut som det gjort. Men jag vet nu att mitt mående har påverkat alla mina relationer. Mycket mer än jag har förstått.

Så.. till dig, som har kämpat, tvivlat, undrat, älskat.

Jag har upplevt den mest intensiva och starka kärlek men också den mest mörka, destruktiva. Antingen eller, svart eller vitt, himmel eller helvete.
Precis som jag.

När jag har mått "bra" så har det många gånger gjort dig osäker. Jag vet att du har tyckt att jag har varit frånvarande och känslokall. Jag vet att du har tvivlat, på mig, på oss. Jag vet att du har undrat om jag kanske inte bryr mig längre, att jag inte känner någonting längre, att du är oviktig för mig.
Jag förstår att du upplever det så, för det är så - just då. Men inte på riktigt, inte inom mig. Då vill och känner jag nånting helt annat.
Då vill jag att du ska veta hur mycket du betyder, att du är livsviktig för mig. Att jag känner och älskar och jag älskar mycket. Att jag längtar efter närhet, trygghet, lugn och stabilitet. Jag vill det, men kan inte. Inte just då.
Men inom mig så vet jag att det är så. Och jag vill att du också ska veta det.

Jag har tusen projekt på gång, vill allting, väldigt mycket, så fort som möjligt. Jag är väldigt rastlös, rotlös, tröttnar snabbt och drar i gång andra roligare projekt. Hela jag nästan bubblar över av glädje och av energi.Ibland så önskar jag att jag kunde stänga av mig för en stund så att jag åtminstone hann andas.
Jag blir lätt irriterad över att du inte förstår eller har samma energi som jag.
Jag känner mig väldigt social, vill träffa folk, bjuda på middagar, planera fester, resa jorden runt...

Jag vill hela tiden ha mer av allting och jag jagar någonting långt bort, som jag aldrig vet vad det är och som jag aldrig kommer åt.
Jag vill hela tiden vara någon annan, någon annanstans. Långt, långt bort.

Så plötsligt - som en blixt från en klarblå himmel, helt utan förvarning så händer det igen. Jag känner mig helt slut. Har absolut inga krafter kvar. Död. Finns inte, vill inte, orkar inte. Helt död.
Jag vet att du undrar vad du har gjort för fel. Jag vet att du känner dig osäker, maktlös och förtvivlad. Och jag vet att du åter igen tvivlar på oss och på mig.
Vad vill jag och vad känner jag? Just då - ingenting.
Absolut ingenting. Bara mörker. Är helt tom.
Hade världen gått under så hade den gärna fått göra det. Jag hade inte orkat bry mig. Ingenting spelar längre någon roll. Jag vill absolut inte träffa människor. Orkar inte ens svara i telefon. Alla projekt som jag alldeles nyss påbörjat med så mycket entusiasm förfaller med mig.
Vill ingenting, orkar ingenting. Är bara så trött och jag tänker mest på att jag bara vill dö.

Inom mig vill jag leva, jag vill resa mig upp och krama dig. Jag vill ha närhet, förståelse och kärlek. Även om jag inte kan be om det just då, så är det de enda jag egentligen vill. Inom mig.

Så kommer då en "normal" period, då allting flyter på och tycks fungera som hos de flesta andra. Men inom mig är det jobbigt. Kaos. Alla frånvarande känslor kommer plötsligt över mig som från det värsta skyfall. Jag kan inte ta skydd och jag fullkomligt överöses av skuld, skam, besvikelse, ilska, hat, frustration, kärlek, glädje, omtänksamhet. Allt på samma gång i en enda röra.
Jag vet inte alltid hur jag ska hantera allting. Det blir bara för mycket. Jag vill bara bort, bort, bort.

Vad är det för fel på mig? Vem är jag egentligen?
Orkar du stå ut med mig när jag inte ens gör det själv?
Du försvinner säkert snart.

Jag behöver få veta att du finns här, att du bryr dig och att du inte tänker lämna mig. Vet jag det så överlever jag.

Jag vill att du ska veta hur mycket jag kämpar. Varje dag är en kamp. För att kunna vara den jag vill vara. Den som jag vet är jag, innerst inne.

Jag vill att du ska veta att inom mig så ger jag inte upp. Jag vet att det kommer att bli bra en dag och den dagen vill jag inte missa!