Fest!

Så var det fest igen, vilket är en kul tillställning tillsammans med kända och okända, glada och väldigt glada vänner!

Det mesta som händer i takt med att promillehalten stiger hade förhoppningsvis INTE inträffat i nyktert tillstånd. Tack och lov!

Ibland när jag vaknar morgonen efter med lite lätt illamående,tungt huvud och med en dos välförtjänt ångest över saker jag kanske sagt och gjort så tänker jag att tänk om någon hade videofilmat mig föregående kväll o natt... Hemska tanke!

Tänk att se sig själv sakta förvandlas...Först kommer man till festen, lugn o fin. Blir serverad en drink före maten som man smuttar på, samtalar i en lagom ljudnivå med övriga gäster. "Vad trevligt att träffas, vad gör ni på er semester, hur är det med barnen"...osv. Alla tycker det är trevligt att träffas (trevligt är just ordet i denna första fas), det är ju dessutom sommar och semester och grillen går för fullt. En drink till kanske före maten, ja tack - det var gott (för i detta läget smakar jag faktiskt vad jag dricker eller rättare sagt smuttar på!
Lite vin till maten, ja tack - smakar alltid gott med ett glas kallt rosevin till grillat. Det hör ju liksom sommaren till...Efter lite mat och några glas vin till brukar en lite mer lättsam fas inträda...Alla är glada och verkar vara rörande överens om att det är jäkligt kul att träffas (trevligt är nu utbytt mot jäkligt kul).
"Kommer ni i håg när....?" Alla minns knäppa saker som har inträffat under tidigare fester och tillställningar. Så kul, det är det verkligen! (allt som man har försökt förtränga sen förra festen är plötsligt ett riktigt höjdarminne..)

Maten avdukad, fram med lite drinkar och tilltugg.
Nu börjar den mer djupa, analyserande fasen. Plötsligt är det väldigt spännande att höra om vad andra har eller inte har för sig (när bryr jag mig annars om grannens sexliv????).
Vid detta laget slinker både gin o tonic blandat med en halvljummen öl och lite kaffe glatt ner. Alla är glada och jäklar vad kul och trevligt vi har det!

Så - på väg in till stan med taxi. Vi sjunger och är glada, ljudnivån i ett helt annat läge än för några timmar sedan...
Sitter sen där på en halvsjaskig bar, dricker ja, vad vet jag - något iallafall! Efter denna fas vill jag ABSOLUT INTE se mig själv fångad på film längre (även om jag i just det tillståndet tycker att jag är otroligt charmig, snygg och rolig...). Plötsligt tar det tvärt stopp, nu vill jag hem - NU! Taxin hämtar men om 50 minuter...50 MINUTER?! Det är ju bara inte klokt! Jag vill hem och det just NU! Då kan jag ju lika bra gå hem! Älsklingen säger att det gör vi inte, det är för långt hem och det regnar dessutom ute...

Så infaller fas långt ner på listan...Okej, säger jag bestämt - då går jag själv då! Hej då - ses kanske igen, om du har tur!
Så går jag med bestämda steg hemåt i natten. Att det verkligen är orimligt långt att gå, regn, åskmuller och högklackat det finns inte med i min beslutsamma lilla bedövade hjärna - jag ska hem!
Älsklingen kommer trots allt efter mig och efter några tappra försök att få mig på andra tankar så är vi ovänner, skriker konstiga saker till varandra och det slutar med att vi går på var ett håll, på väg - ja ingen vet nog vart...
Efter ett tag, när jag känner mig lite frusen, ensam och till o med lite mörkrädd där jag spatserar runt mitt i natten, lite väl ont i mina fötter så ringer jag älsklingen och säger "okej, jag går väl med på att ta taxi hem".. men irriterad är jag allt fortfarande...detta fortsatte i taxin hem, även när vi kommit hem.. När jag vaknar några timmar senare så förstår jag inte, verkligen inte varför jag varit så irriterad kvällen innan. Var kom alla konstiga (=idiotiska, totalt onödiga) ord ifrån???Inte från mig iallafall...vill jag minnas (inte!)...Sagt och gjort, vänner igen! Allt bra!
Ingen mer alkohol, eller hur?! Nix, inte för mig inte! NU jäklar ska det bli jag som ska börja motionera, äta sunt och bara tar hand om mig själv på bästa sätt - absolut!

Så ringer kompisen som jag inte träffat på så länge, säger att hon har flyttat och ska ha inflyttningsfest. "Du måste bara komma!"
Ingen tvekan här inte. Så kul, här ska det festas!!!!!

Sommarminne!

Äntligen semester! Något man längtar efter hela året och nu är den äntligen här, sommaren! Och ledigheten!

Min semester har börjat så bra! Första kvällen begav jag mig tillsammans med några kompisar till Sofiero för att kolla på Winnerbäck! Mysigt och fantastiskt som vanligt!

Morgonen därpå begav sig familjen och jag iväg till Dalsland, närmare bestämt till Salesten. Några hus på ett berg vid en liten sjö mitt emot stora metropolen på andra sidan sjön - Håverrud.

Stugan som jag tillbringat nästan alla mina somrar i är såld sedan några år tillbaka så denna gången bodde vi hos grannarna. Men vår stuga stod kvar, om målad och renoverad annars var allting sig likt. Vår lilla stuga, som min farfar byggde en gång åt sig och min farmor. Alla minnen jag har därifrån, alla roliga upplevelser, många vänner, mycket vattenaktiviteter och en oändlig kärlek! En aning nostalgisk blev jag allt men på ett positivt sätt. Jag har många gånger längtat dit, efter lugnet i mig jag minns att jag kände när jag i timtal kunde ligga på bryggan och titta ner i det spegelglasklara vattnet, där himmel, berg och vatten blev ett i ett stort konstverk. Jag har längtat efter det lugnet och jag trodde att jag bara kunde hitta det där på just den bryggan.

När jag satt ute på altanen, morgonen då detta foto är taget så kände jag mig så glad och lättad. Som om att jag äntligen kunde släppa taget. Jag kommer alltid att älska detta ställe som har betytt så mycket för mig men jag inser att allting har sin gång. Jag behöver inte längre just den bryggan för att vara nöjd med livet, lugnet bor i mig oavsett var jag är. Det är dags att gå vidare!

Min vän demonen

Det är helt sjukt vilken makt tankarna har. Jag vill och tränar på att en tanke är just bara en tanke och är det en osund tanke så låt den bara passera. Varför är det så svårt???
I mig bor en mörk demon som ibland är väldigt övertygande..Jag vill nonchalera honom och låta bli att lyssna men ibland har han all makt. Han får mig att göra det jag egentligen vill minst av allt. Han säger åt mig att jag ska gå, lämna det som betyder mest, det som jag egentligen längtar efter, behöver och vill.

Jag vet att han har fel, jag vill inte lyssna men jag gör det ändå.

En av mina absoluta favoriter är Lars Winnerbäck! Det kvittar på vilket humör jag är på så är det alltid någon av alla hans fantastiska texter som passar in på mig! Tänk att det finns någon som kan sätta ord och text på något som stämmer så bra in på hur jag känner det!
I gårkväll när jävla demonen hade beslutat sig för att förstöra allt som egentligen betyder mest för mig så hamnade jag till sist hemma hos min arbetskollega. Där satt jag på hennes balkong, hatade livet och lyssnade på Winnerbäck.
I hans låt "fria vägar ut" stämmer varje ord in på hur jag upplever livet ibland, inte minst igår. Jag har lyssnat på den igen och igen och för alla er som inte har lyssnat på den så går den så här:

"Jag har nog lärt mig att gå hem. På alla sätt, från alla ställen. Ensam bortåt vägen.
Jag har en trogen gammal vän, som väntar mig om kvällen. Som ställer upp i alla lägen.
Som en apa på min rygg, som ett spöke i min hjärna, som jag aldrig riktigt kommer undan.
Du har så underbara ord. Du kan le så att jag smälter. Du kan ge så att jag tar åt mig.
Jag skulle gärna ha ditt mod. Jag skulle gärna ha din kärlek, men jag vänder här, förlåt mig.
Och om du saknar mig ibland, kan du släcka alla lampor, för jag finns nånstans i mörkret.
Men nu ringer telefonen. Det är dags för mig att gå. Det är nån som vill att jag ska komma hem. Det är min gamla vän demonen, i sin tysta mörka vrå. Hej då, vi kanske ses nån gång igen.
Du kan väl ringa mig ibland. Jag pratar gärna sönder alla torra, gråa nätter. Jag är så rädd att komma fram nån annanstans, jag samlar på tur och retur biljetter.
Jag vill ha fria vägar ut. Jag vill ha kakan som jag äter, kvar på bordet hela långa livet. Jag vet att jag har fel. Jag vet att du har sett hur jag går ensam genom livet. Jag vet det är ett spel. Jag vet att du har kämpat för nåt som jag tagit för givet. Men nu ringer telefonen. Det är dags för mig att gå. Det är nån som vill att jag ska komma hem. Det är min gamla vän demonen, i sin tysta, mörka vrå. Hej då, vi kanske ses nån gång ibland. Om du saknar mig ibland, kan du stirra upp mot stjärnorna så har vi nåt gemensamt. Nu ringer telefonen...."